Jag tänkte här skriva ner hur det går med mitt mående, så jag kan se om det blir förändring. Hur det utvecklas o.s.v.
Även lite om kost, träning och resultat.
Förra veckan var jag hos läkaren, eftersom jag lidit av illamående i flera månader nu. Illamående, hjärtklappning och yrsel blev tillslut en vardag för mig. Men tillslut tog jag mig till läkaren iaf, som konstaterade det jag hade misstänkt. Panikångest och ångest. De tog även alla sorters tester på mig som jag får svar på om nån vecka.
Min läkare tyckte jag skulle testa antidepp tabletter, Sertralin. Jag fick även utskrivet attarax som jag kan ta vid behov om det blir jobbigt. Sen ska jag även ta kontakt med en psykolog som ska hjälpa mig bearbeta panikångesten och så.
Jag började med sertralinen i fredags och har nu tagit en halv tablett fram tills idag. Imorgon trappar jag upp till en hel.
I lördags kände jag av första biverkningen, magen kraschade. Senare på kvällen när fyllan slog in, så blev jag för de första väldigt full. Fast jag inte drack mer än jag brukar. Jag blev arg och ledsen och oerhört känslig, vilket inte är likt mig.
Dagen efter vaknar jag upp med väldig ångest. Jag blev lite rädd faktiskt. Men jag insåg då att jag kanske inte borde festa på dom här tabletterna såhär i början iaf. Dom förstärker ju allt man har i kroppen första veckorna.
Men men.. Så är det.
I måndags mådde jag sådär, magen va fortfarande inte bra. Och jag kände av illamående och ångest i kroppen. I tisdags va det rätt jobbigt, tryck över bröstet, hjärtklappning och svettningar. Skulle på intervju och fick ta en attarax. På kvällen låg jag i soffan helt apatiskt ungefär. Lite skönt iofs.
Men idag har det faktiskt varit en bra dag. Jag har mått okej hela dagen. Jätte skönt! Lite trött bara, men det kan man leva med.
Får se hur det går nu när jag trappar upp. De värsta biverkningarna ska tydligen komma efter ca två veckor med tabletterna. Men jag ska kämpa mig igenom det och ge det en chans.
Det känns lite sådär att gå på antidepp... Jag vet att jag inte ska känna så, men det gör det ändå. Det känns som ett litet ras på något sätt. Jag som alltid brukar vara stark och klara mig själv. Att jag ska lida av ångest. Ångest, något man bara hört andra har.
Panikångesten har jag haft i några år, men de e inget som stört mig i min vardag. Men ständig ångest har blivit väldigt påfrestande.
Ja ja... Det är väl bara att gilla läget och hoppas det blir bättre.
2 kommentarer:
Se inte antideppen som ett nederlag. Ibland fixar man inte allt helt själv.
För mig är tabletterna ett stöd. De fixar inga problem åt mig, men de tar mig några "trappsteg" högre upp när det är mycket att kämpa med som det är.
Finns här <3
Tack vännen! <3
Skicka en kommentar