Har precis suttit o kollat ett avsnitt av Andra Avenyn.. Lite halv töntigt kanske men ändå.
Just detta avsnittet handlade b.la om en kvinna som e inne på behandling för alkohol missbruk.. Och när jag satt här och tittade på det.. Så väcktes det så himla mycket känslor inom mig.. Det blev jobbigt... Jag har inte tänkt så mkt på det som varit och det som faktiskt Är.. Jag har nästan kännt mig oberörd, eftersom jag inte ser det på samma sätt som kanske mina syskon har gjort. Visst är det påväg åt rätt håll.. Men det är långt ifrån klart. Behandlingen har inte ens börjat. Tänk om hon inte fixar det... Det är trots allt ett missbruk man inte riktigt kan styra över.. Hon kan lika gärna trilla dit igen. En dag i taget.. Jag försöker tänka så.. Och mamma med. Men hon kan aldrig lova längre än så..
Allting kommer alltid någon gång ifatt en.. Det är verkligen så. Hur mkt man än försöker att inte känna, spela stark och spela oberörd så håller det inte i längden. En vacker dag sitter man där med alla tankar, känslor och funderingar. Fast nästan tio gånger värre. Man måste leva i verkligheten och känna i Nuet. Jag har nog inte riktigt gjort det... Det kom lite som ett slag i magen idag.... Kanske nyttigt....