12-01-19

Jag är återigen tom... Tommare än sist.

Jag vet inte vad jag ska säga längre. Jag vet inte hur jag ska svara på frågan hur jag mår.

Jag orkar inte prata. Jag orkar inte förklara. Det är ändå bara upprepning.

Det är på brist gränsen, och jag vet inte hur länge tråden håller. För det är bara en tunn tunn tråd.

Jag står fortfarande, men det är inte långt till marken.

Jag varvar ilska med gråten i halsen. Besvikelsen. Gång på gång. Orden man tror på, eller iaf hoppas på. Visar sig hela tiden vara lögn.

Jag orkar inte mer. Jag försöker stänga av allt. Tänka på allt bra jag har omkring mig. Men det kommer ifatt. Ett samtal och allt är ifatt. En tanke...

Alla håller på att krascha, allt håller på att krascha. Men du kör på i 190. Och är uppenbarligen bättre på att stänga av alla känslor än alla runt omkring dig är. Men kanske inte så konstigt, du har ju något att berusa dig med.

Men just idag, just idag är det bra. Och återigen lever vi alla på hoppet, att kanske du menar allvar denna gången. Kanske.

Jag stänger in mig, i min bubbla, själv.
Jag är trött, så ständigt trött. Sover dåligt. Men pappa säger att man får vara trött, och att man ska lyssna på kroppen och faktiskt ta det lugnt och varva ner då. Så jag försöker.

Så förlåt mina vänner om jag inte alltid är på humör eller orkar vara social.
Det går över snart.

För övrigt så börjar jag tro att jag tappat bort något som jag egentligen verkligen ville ha........